Vi kom fram till att en transportcykling från Stora Höga till Smögen var passande längd så igår efter jobbet startade vi färden norrut. 

Tyvärr kom vi iväg senare än tänkt men regnet hade hunnit undan och vädret blev perfekt, till en början i alla fall. 

Vi cyklade min "jobbsträcka" till en början och sedan över Tjörnbron. Där satte sig en sten i mitt framhjul och punkan var ett faktum. 

Resan över Tjörn och Orust kändes riktigt bra. Vädret var perfekt och det rullade på. Bortsett från däckbytet tog vi vår första paus strax efter Henån. 

Bild i farten. Strax på Orust. 

När vi närmade oss Vindön fick vi några sega uppförsbackar. Väl uppe och med bra fart neråt första bron ser vi skylten; cykeltrafik förbjuden. Jaha? Bara att vända om någon kilometer och ta småvägar runt Vindön för att sedan komma upp till Nötesundsbron där vi fick cykelbana en stund. 

När vi kom fram till Rotviksbro och vidare bort mot Bokenäs envisades molnen täcka den låga solen och kylan började kännas på armar och fingertoppar. När vi långsamt klättrat den långa backen i Stenbackedal fick jag Sms från pappa; färjan går 21.15 och 21.45. Klockan var då 21. Efter en kort avstämning med Ulrika bestämde vi oss för att köra för att hinna. Det skulle bli på håret men vi chansade. Och misslyckades. Men jäklar vad vi körde! Snittade drygt 30 km/h de 5 kilometrarna.  Framme vid färjeläget och 30 min väntan. Lyckligtvis visade sig solen men vi hann börja frysa tyvärr. 

Äntligen kommer färjan och solens sista strålar på väg bort. 

Strax efter vi kom av färjan fick vi stanna och tända våra lysen på cyklarna. 

Kylan blev mer och mer påtaglig men det gick ändå Ok. Drog buffen över näsan så utandningsluften åkte ner i tröjan istället. Det värmde faktiskt lite. Efter Brastad blev dimman tjockare och tjockare men bort mot Hallinden kändes det ok för där är så breda vägrener. Dock kändes det inte lika kul efter Hallinden. Vi hade då cyklat 85 km så vi hade ändå en bit kvar. 

Den marklåga dimman i kombination med kylan fick oss att ta beslut om att bryta. Det kändes helt enkelt inte säkert att cykla längs smala och dimmiga vägar i mörkret. Ulla var gullig och hämtade oss vid Nordens Ark. Energimässigt och kroppsligt hade jag klarat köra de sista 7,5 km för att nå 100 km, det vet jag. Hur gärna jag än ville fullfölja så fick säkerheten gå först. Surt men sant. 

När vi bröt "loppet" igår så visste vi att spelreglerna är lite annorlunda i år än när man kör Tjejvättern eller någon annan av Vätternrundorna. Distansen behöver nämligen inte köras på en och samma dag för att få räknas. Så trots att vi hade planerat för 100 km på samma dag men bara nådde 92,5 km så fick vi idag fullfölja loppet med de resterande kilometrarna. Så det gjorde vi! 

Dags för start av etapp 2. 

Dagens etapp gick över Smögenbron, förbi Väjern, bort till Solviks camping och tillbaka. 

Med den distansen hade vi passerat drygt 100 km när vi nådde Smögenbron på tillbakavägen. En perfekt målgång i solen! 

Vita pärlan och jag. 

Nästa år hoppas jag nog ändå på att få gå i mål i Motala som vanligt.  Bansträckningen där är trots allt väldigt flack och fin (bortsett från Omberg). Men nu har jag gjort det, "Min tjejvättern 2020" och del 3 i andra varvet av Tjejklassikern avklarat!