Han var laddad och när han fick se Rackar-Alex live blev han extra glad. 

Full fart fram till startlinjen. 

Stolt kille direkt efter målgång. 05:06 blev tiden och gissningsvis runt en femtonde plats bland 7-åringarna. Heja Victor! 

1,50 efter Victor startade Adam sitt lopp på 2,4 km. Han fick springa om en del i starten men lyckades spurta sig till en tredjeplats i sitt lopp. Han fick tiden 09:26 och bör ha kommit runt sjätteplats totalt bland 12-åringarna. Så bra jobbat i värmen! 

Våra stjärnor tar igen sig i skuggan. 

Oscar fortsätter spela handbollscup i Norge och laget vann båda matcherna idag och vann därmed gruppspelet. Imorgon väntar slutspel. Heja heja!!!

Målet för dagen var som vanligt att ta mig i mål och det lyckades. Tjoho! Men med tanke på värmen så var också planen att dricka på alla stationer (9 st) och ta det lugnt. För mig fanns inte några andra alternativ förvisso :-)

Jag och Kattis hade turen att komma i samma startgrupp så det var jätteroligt att få ladda upp tillsammans idag. 

På Lindholmen stod Magdalena och barnen och hejade med plakat! Så himla fint och jag blev så glad! 

Se så fint de gjort!!! TACK!!!

Sen innan Hisingsbron stod Philip och barnen och hejade. Man blir så glad och får så mycket energi av egna supportrar! 

Efter ca 16 km var det väldigt varmt och jag var trött i kroppen. Flåset var ok eftersom tempot var lägre men höfter och knän började kännas stela och trötta. Samtidigt vet man ju att målet närmar sig och man tuggar på. 

Oscar har idag spelat första matcherna i en handbollscup i Fredrikstad i Norge. Henrik åkte dit och hejade på grabbarna. 

Adam spelade match med P2011 och mötte Trollhättan på bortaplan. De vann med 4-2 och Adam hade gjort två av målen. Kul! 

Victor har varit hemma med mormor. Han verkar ha lekt med kompisar hela dagen, badat i vattenspridare och haft roligt i solen.

Tack för hjälpen mamma!!!

Avslutade kvällen med trevligt och spontant häng med grannarna i kvällssolen. 

En bra dag! 

Adam spelade cup i Danmark med Blåvitt och Henrik var med där.  Laget vann 3 matcher och förlorade en i gruppspelet och blev då tvåa i gruppen och fick spela B-slutspel, vilket de vann. Kul! 

Jag jobbade på fredagen men lyckades sätta Oscar i arbete med att klippa ner vår maskrosäng i trädgården. 

Samma kväll var det ett magiskt norrsken. Jag missade det för jag sov då, men hann se litegrann innan jag somnade. 

Sen på lördagen spelade Oscar golf, Victor lekte med Carl och jag njöt av en kort bryggpromenad i solen innan jag målade den spacklade väggen i sovrummet. 

Han började med att vinna sitt heat på 60 m, tid 12,46, vilket gav en andraplats totalt. Sedan väntade kast med liten boll 17,4 m och den vann han med nästan 6 meter. 

Slutligen var det längdhopp och det har han aldrig gjort så "på riktigt" men han blev trea med 2,35 meter. Så himla bra kämpat av alla barnen!!!

Adam går ju inte i friidrott men har presterat väldigt bra på de årliga skoltävlingarna. Bl.a har han vunnit 60 m bland kommunens skolor både i fyran och femman (pojkar). Så nu när vi är med i klubben igen för Victor så fick han tävla. Även Adam körde 3-kamp men med resultat. Han började med bollkastning och kastade 41,08 m. Det vad ca 13 meter längre än tvåan. Sen 60 m där jag trodde han vann men tydligen var en annan pojke 1 hundradel snabbare. Adam tappade nyss bort en sko och sprang i mina gamla skor och tiden sa att det fanns mer att ge. 9,26 blev det iaf. 

Sist väntade längdhopp och det vann han på 4,30 m. Därmed blev han totalsegrare i 3-kampen med 2367 poäng, vilket var 637 poäng bättre än tvåan. 

Kan bara konstatera att vi har två killar som är sjukt bra på att kasta boll. 

Sen åkte vi till Mora där Hanna L och jag tog bussen till starten i Oxberg. Det är alltså samma startplats som i Tjejvasan, men man börjar med att åka ca 1,5 mil runt Oxbergsjön innan man fortsätter in i Vasaloppsspåret och därmed samma som Tjejvasan. 

Första slingan runt sjön hade jag ingen aning om hur den skulle vara. Det var en del små backar och speciellt en brant nedförsbacke, där alla hade plogat så spåren var borta, gav mig lite oro att det skulle vara så överallt, men efter ett tag så blev spåren bättre och när vi var tillbaka i Oxberg var det bra spår till Mora. 

Jag var väldigt nöjd med dagen! Upplevde glidet som bra och jag kunde staka det mesta. 

När drygt halva loppet passerat kändes det fortfarande ganska bra och jag började tänka att tiden borde kunna bli helt ok om jag orkar och glidet funkar. Jag gick i mål på 3:47:02, vilket var väldigt mycket bättre än jag kunde tro innan. Det innebar också att jag kom på plats 185 av 885 damer som gick i mål och plats 22 i D40-klassen (tror det var av 79). 

Tack Hanna och Hanna för bästa sällskapet! Grattis Hanna L till din Halvklassiker! 

Idag är det också 13 år sedan vi fick tillträde till vårt hus i Getskär. Tiden går minst sagt fort. 

Febern kom natten till nyårsafton, höll sig borta på dagen och återkom sedan på kvällen igen. 

Festligheterna vi skulle haft hemma fick styras om till Anna och Mattias och grabbarna klädde sig fina och tog med sig oxfilén till Kleven istället. De hade en fin kväll och jag småslumrade framför Bingolotto med min nitlott. Hade iaf lurvigt och gosigt sällskap av Baloo som vi passar nu. 

Mysigt värre! 

Det var en lycklig vovve som skuttade ut när vi skulle hämta hem grabbarna på natten. Massa snö!!! Det tyckte han var kul!!!

Årets första dag innebär även årsdag för Henrik och mig. 25 år i år. Vi konstaterade att det är en bra början och ser fram emot kommande 25. Något speciellt firande blev det inte nu eftersom jag var sjuk tyvärr. 

På nyårsafton åkte jag till pappas grav och dekorerade med en ljusslinga. Det slog mig häromdagen att han måste ha en. Få dekorerade huset med slingor som pappa gjorde. Han sa att det var för barnen, men jag tror allt det var för honom själv också. 

29 september kl 11 hölls begravningsgudstjänsten i Smögens kyrka och pappa jordfästes därefter på Sandö kyrkogård på Smögen. 

Drygt sju veckor har passerat sedan pappa lämnade oss och det går bara inte att få in att han är borta. Samma känsla hade jag vid begravningen; jag var som i en overklig bubbla. Hela veckan innan begravningen funderade jag mycket, sov lite sämre, drömde om begravningen och såg den blå kistan framför mig. 

Jag ville så gärna sjunga en sista sång för pappa. Med hjälp av Magdalena, Anna, solisten Maria och kantor Agneta så kunde jag göra det. 

Vid Marias tredje sång, Som en bro över mörka vatten, fick jag sjunga med henne. Då kändes det bra och jag kunde sjunga så mycket som rösten bar. Men eftersom det gick ok, ville jag testa att sjunga den sista sången som blev Kärleken är evig, i lugn tappning. Med Anna och Magdalena vid min sida så sjöng vi för pappa. 

Tack för att ni hjälpte mig!!!

Efter sången var det dags att bära ut pappa. Jag, Anders, Henrik, André, Niclas och Markus bar kistan ut ur kyrkan. 

Mitt lopp var som vanligt 6,5 km och jag var också jättenöjd. 

Månadens stora lopp är det i lördags nämligen Lidingös "halva" på 15 km. Hanna och jag åkte upp på fredagen och pastaladdade på Scarpetti på kvällen, innan vi på lördag förmiddag tog oss an Lidingöloppet 15. 

Jag startade 20 min före Hanna och det tog några kilometer innan man kunde springa fritt. Skogsstigarna är inte så jättebreda, så två-tre personer i bredd gjorde det trångt i början. Jag tycker allt kändes bra efter 8-9 km. Sen vid 11-12 km var jag seg, men tanken på att målet närmade sig, hjälpte sista biten. 

På fredag ska han få sista vilan. Så obegripligt och sorgligt det kommer bli. Hur kan det vara möjligt att pappa ska begravas? Jag fattar inte…

Smögens kyrkogård är tydligen uppbyggd av havsbotten från viken innanför Sandö. Där, vid havets kant kommer pappa få ligga. Han trodde han skulle få ligga i Grundsund, liksom vi alla tänkt från början, så jag hoppas inte han blir besviken på oss. Vi vill ha pappa nära. Problemet är att vi inte är redo att ta farväl. Inte nu. Det är minst 10 år för tidigt. Men vi måste.

Igår var pappas dödsannons i tidningen. Det är så fruktansvärt overkligt. Jag kan läsa den utan att gråta för jag förstår helt enkelt inte att det är pappa det handlar om. 

29 september är det dags. Ser framför mig hur det kommer vara med kistan, blommorna, musiken… och då kommer tårarna. Jag vill inte uppleva den dagen. Samtidigt har ju den värsta dagen redan varit. 

Fortsättningen på förra inlägget:

… Samtidigt som vi fick besked att pappa hade veckor kvar att leva, fick vi veta att de skulle sätta in kortison för att minska ödemet runt tumören och han beräknades därför bli bättre inom några dagar. Så blev det! Pappa blev piggare och kom tillbaka mentalt mer och mer för varje dag. Men samtidigt blev han också fullt medveten om vad som väntade även om vi aldrig sa det högt framför honom. Vi grät mycket. Han "svor" över hur han hamnat i denna situationen. Hur kunde det bli så här? 

Någon av oss besökte honom varje dag i Uddevalla. Fokuset nu var att han skulle få komma hem, äta god mat och må bättre. 

En dag, någon vecka efter vi fått besked om att tiden är räknad, frågar pappa själv läkaren på palliativa avdelningen. Pappa får samma svar och han förstår på riktigt. Jag kom till honom efter lunch och han berättade för mig. Vi ringer Bernt, pappas bror, så pappa själv får berätta. Vi ringer hans vän Göran och berättar. De bestämmer att de ska spela på V75 och jag swishar en hundring för pappa. 

När jag varit där ett bra tag ringer mamma. Hon har pratat med Sahlgrenska. De har inte fått någon info om att pappa blivit så mycket bättre och vill träffa honom för ev fortsatta behandlingar. Pappa gråter av lycka! Ett halmstrå! Han fick ett halmstrå! Från den stunden var det fullt fokus på bra och nyttig mat. Pappa måste äta för att orka resa och behandlingar. Men han åt. Kanske inte sjukhusmaten men vi hade med ägg, räkor, kycklingsallad mm varje besök och såg till att han fick det i sig. 

Den 1 aug lämnade han palliativa för att besöka Sahlgrenska och därifrån blev det sedan hemgång. Mötet gick bra men ingen röntgen då som vi trott. Han fick vara hemma två nätter innan de ringde och sa att hans kalium/kalciumvärden var dåliga så han fick åka tillbaka till Uddevalla (via akuten på Näl där han blev av med sin mobil, men det är annan historia). Sen blev det ett antal dagar till i UA men när värdena var Ok fick han komma hem. Detta var en vecka efter halmstrået kom och när jag satt hos honom på lördagen slår vi på fyran och ser hur Göran och pappa får 7 rätt på V75. Sicken grej! Det var så roligt! Första gången de lyckas efter alla år de spelat. De blev inte miljonärer, men ändå. 

Tisdag 22/8 skulle han äntligen få cellgifter samt markera ut var ryggstrålningen skulle göras. Huvudet skulle röntgas 30/8. 

Men mellan sista sjukhusbesöket och 22/8 så hann han att få bältros. Han sattes på medicinering av den och blev tröttare. Den 21/8 får vi veta att cellgifterna får vänta några dagar till när han är starkare. Men förberedelserna för strålningen ska göras och när tisdagen kommer, pappa och alla är redo att åka, så kommer inte sjuktransporten. Kl 12 skulle den hämta pappa. Mamma ringer 12.20 och frågar var den är… i Kungälv. Där och då rann sanden ur på något sätt. Pappa missade sin tid och därmed även den planerade strålningen. Inga nya besked gavs och pappas energi tog slut. Han hade väntat så på den dagen. Vi alla hade väntat så! Det blev en käftsmäll och luften gick ur oss på något sätt. Vi visste vad det innebar. 

Tre dagar senare orkade pappas kropp inte kämpa mer…

Eftersom jag varit dålig på att skriva min digitala dagbok ska jag försöka gå tillbaka i tiden, för att själv minnas vad som egentligen hänt. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan det sista men fram tills i sommar har jag ändå haft känslan att pappa fixar detta. Morfar fixar ju allt som Adam sa. 

Jag gissar på att det är ca ett år sedan de hittade metastas(er?) i hans lunga. Pga hans dåliga njurar ville läkarna inte ge cellgifter eftersom det påverkar kroppen så mycket. Immunterapi sattes in. Pappa flög hem från Spanien var tredje vecka och fick sin behandling och det kändes som det rullade på bra. Men röntgen kring årsskiftet gav ett annat resultat och cellgifterna var nu nödvändiga. 

Behandlingarna tog hårt på honom och när det var dags för andra dosen kom mamma och pappa hem från Spanien för att vara hemma under behandlingstiden. Röntgen efter andra omgången visade att tumörerna börjat krympa. Det var fantastiska nyheter i mina öron. Pappa mådde skit, men behandlingen funkade ju!

Efter tredje omgången blev pappa jättedålig. Han fick inte behålla någon mat eller dryck och blev tillslut inlagd på sjukhuset för att få hjälp. Efter ett tag fann man att han hade en infektion i tarmarna som orsakade problemet och tre veckor i april spenderade han på sjukhuset för att bli bättre. 

Han hade vid detta laget missat både en och två cellgiftsbehandlingar. Men nu var han hemma och kunde äta upp sig, piggna till och ladda batterierna. När det så småningom blev bättre och det var dags för nästa dos cellgift, pratade han med läkaren som frågade om pappa kände sig redo eller om de skulle vänta en vecka till. Där gick allt fel. Han skulle aldrig fått den frågan. Pappa var redo, men rädd för att bli lika sjuk igen och bad att få vänta en vecka. På den veckan hann han bli dålig igen. 

Under ett par veckor hade pappa haft ont i ryggen och plötsligt en dag ramlar han vid/ur sängen pga smärtan. Mamma och min farbror lyckas inte få upp honom så de tvingas ringa ambulans. Röntgen på sjukhuset visar att han har en kotkompression i ryggen pga att en metastas klämmer.  Där insåg vi att cancern aldrig kommer försvinna helt, men att pappa kan leva ett bra tag till. Strålning av ryggen ska göras men inget händer. Tydligen görs inte röntgen av patienter med pacemaker under sommaren… helt otroligt! 

Pappa kommer hem. Han har fruktansvärt ont i ryggen, men han får hjälpmedel och kan röra sig litegrann. Precis innan vi åkte till Spanien var sista gången jag såg honom gå. Han körde "racer" med den höga rullatorn i vardagsrummet och Oscar och hans kompis Svante skrattade när pappa pinnade på fram och tillbaka i tv-rummet och skojade med killarna. Det var 1 juli. 

Någon vecka senare, när vi var i Spanien lyckades han ramla baklänges vid altanen. Han slog i huvudet. Några dagar efter det blev han väldigt trött och han åt inte så mycket. Ungefär samtidigt som våra två veckor i Spanien var slut blev han inlagd på sjukhuset. Läkaren var rädd att han fått en hjärnblödning i samband med fallet, för så dålig borde han inte blivit av cellgifterna och morfinet. 

Vi landade natten till onsdag 19/7. På torsdagen, när vi sitter i bilen på väg mot Smögen, ringer mamma. Han har en tumör i hjärnan. Den sitter i höger frontallob. Vi svängde direkt av vägen och in till pappa på Uddevalla sjukhus. Han var lite förvirrad och väldigt svag. Han hade svårt att säga hela meningar men förstod att vi var där. 

Dagen efter hade vi samtal med läkaren som lät oss veta att "det handlar om veckor snarare än om månader". Han skulle tro att all cancerbehandling skulle avslutas, men det var Sahlgrenskas beslut att ta. 

Fortsättning följer 

Mellan 13-14.30 var det öppen start för båda loppen så 13.00 var jag på plats och klar för start i Kortsimmet (1 km). Efter bara några hundra meter hade jag mer eller mindre bestämt mig att för att köra även Halvsimmet (1,5 km). Så direkt efter målgång gick jag och hämtade min väska, köpte en startplats till Halvsimmet och gick mot starten. 

I Kortsimmet var det massor med folk som startade samtidigt som mig vid 13, så det var en helt annan upplevelse att sedan starta Halvsimmet ca 14.15 när det nästan var folktomt i älven. Jag tog det verkligen piano och hade en jättefin simtur. Passade på att prata med funktionärerna längs kanten. De flesta var rätt frusna efter att ha stått där på bryggorna i 12 grader och regn ett tag. I vattnet var det dock 20,5, så det var hur skönt som helst. 

Jag med mina båda medaljer. 

Vid starten på Halvsimmet 

Vid start av 

Adam och maskoten :-)

Adam och Pallicka. Han stod inte i mål igår, men kul att han ställde upp på bild. 

Adam och alla handbollskompisar var på jumbotronen ett antal gånger under kvällen. 

Själv hade jag ett par personer i röd resp rosa tröja bakom mig och satt dessutom på den sidan huvudkameran filmar, så jag noterade min själv på Tv-bilderna idag när jag kollade :-)

Julgranen är på plats med belysning, adventsljusstakar och stjärnor i fönstren och ljusslinga på altanen. Passade samtidigt på att plocka in utemöblerna. 

Vi gjorde ett besök på Tumlaren och äntligen vågade Victor flyta. Vi övade och han ökade sekund för sekund. Plötsligt fixade han mer än 5 sek utan problem. Tydligen skulle man även rotera från rygg till mage också för att klara märket Sköldpaddan, men efter en del gnäll fixade han även det utan problem. 

Jag fortsatte riva tapet på övre östra sovrummet, köpte spackel och bredspacklade Tretexen. Återstår över fönstret nu bara. 

Redo för slipning nästa gång. 

Spackelhjälp(?)

Har köpt en skylt till huset som ska sättas upp. Måste köpa lite skyddsutrustning för det, men får lösa det snart. 

Tre gånger fick han simma minst 10 meter. Förra gången hoppade han från kanten tre gånger och plockade upp tre ringar från botten så när simningen idag gick vägen, inhandlades såklart SILVERGRODAN. 

Hogialoppet, fast bara den andra på plats i Stenungsund. Jag har lyckats springa alla fyra år oavsett om det var på plats eller digitalt. 

Denna gången fick även småbarn springa ett eget litet lopp så Victor sprang med sin kompis. 

Jag är själv väldigt nöjd med dagen. Trots att jag oftast bara springer 2 km på mina dagliga rundor så. Min tid blev 34:33 på 6,5 km och jag var tydligen elfte tjej i mål. 

Sen hittade vi metermarkeringar så vi startade på 5 meter och sen fick han simma till kanten och det gick jättebra! Han var så stolt och lycklig. "Jag kan simma!"

Efter 3 st femmetrare gick vi upp. Då ville han bara ringa pappa och berätta. Och självklart köpte vi märket Bläckfisken (simma 5 meter valfritt simsätt). 

Samtidigt som Victor simmade lyckades Henrik skjuta en liten älgtjur däruppe i Jämtland. Hittills dålig jakt denna vecka så det var också positivt. 

Får fira med en bild på Adam när han passerar mållinjen först av alla i finalen på 60m i tisdags. Då hade kommunens fjärdeklassare sin friidrottsdag på Nösnäs och i slutet var det först final och sedan stafett och det var så roligt att jag hade möjlighet att se honom springa. Hans klass vann totala tävlingen också. Heja heja! 

Det började väldigt bra. Henrik träffade flaggan redan på inspelet mot green och jag kunde sätta putten för birdie. Därefter blev det ett antal par och två bogeys så vi låg +1 brutto efter nio. Sista nio började lika bra som första med att Henrik träffade flaggan på inspelet och jag lyckades sänka för birdie. 

Sedan fortsatte det rulla på med hyffsat stabilt spel. Jag hade två långputtar som svängde i koppen och gav halvlånga returer. Men Henrik sänkte båda. Henrik tappade ut sin driver i ruffen två ggr, men lyckligtvis tajmade jag två pärlor just dessa hål. På 18 trodde Henrik att han slagit ut i vattnet och jag kunde inte låta bli att hoppas på längsta drive men istället missade jag höger och den chansen rök. Lyckligtvis låg Henriks utslag i kröken på fairway och istället vann han längsta drive :-)

Vi gick sista nio på par och slutade +1, vilket är över all förväntan. Vi fick 8 slag i tävlingen så hamnade på 65 slag netto och lyckades därmed ta hem segern.