Halvvasan / Vasaloppet 45

Förra tisdagen tog jag mig an Vasaloppet 45, vilken förut hette Halvvasan. Jag åkte till Dalarna på måndagen med Hanna och Hanna och sov på Sollerön. Före tuppen på tisdag morgon tog jag min joggingtur på 2 km och därmed nådde min Runstreak 2 år. 
(null)
Två år Runstreak klara. 

Sen åkte vi till Mora där Hanna L och jag tog bussen till starten i Oxberg. Det är alltså samma startplats som i Tjejvasan, men man börjar med att åka ca 1,5 mil runt Oxbergsjön innan man fortsätter in i Vasaloppsspåret och därmed samma som Tjejvasan. 

(null)
Laddar för start med skidorna på plats i startfållan. 

Första slingan runt sjön hade jag ingen aning om hur den skulle vara. Det var en del små backar och speciellt en brant nedförsbacke, där alla hade plogat så spåren var borta, gav mig lite oro att det skulle vara så överallt, men efter ett tag så blev spåren bättre och när vi var tillbaka i Oxberg var det bra spår till Mora. 

Jag var väldigt nöjd med dagen! Upplevde glidet som bra och jag kunde staka det mesta. 
När drygt halva loppet passerat kändes det fortfarande ganska bra och jag började tänka att tiden borde kunna bli helt ok om jag orkar och glidet funkar. Jag gick i mål på 3:47:02, vilket var väldigt mycket bättre än jag kunde tro innan. Det innebar också att jag kom på plats 185 av 885 damer som gick i mål och plats 22 i D40-klassen (tror det var av 79). 

(null)
(null)
(null)
Årets fina medalj. 

Tack Hanna och Hanna för bästa sällskapet! Grattis Hanna L till din Halvklassiker! 

Ny cykel

Idag har varit en lång dag för Victor i skolan. Medan han var där skulle nämligen pappa åka till Uddevalla och köpa en cykel till honom. 

(null)
Nöjd kille som testar cykeln inne bland tvätthögarna. 

Så fort mitt möte var slut blev det sänkning av sadel och ut i solen. 
(null)
Victor och hans nya cykel. 

Han fick en liten provtur när jag joggade upp till stationen för att hämta cykeln som Adam lämnat där, sedan till Vallen och hem. Det gick hur fint som helst. 

Nu ska vi fortsätta sälja av lite leksaker för att betala cykeln bara. :-)


Victor 7 år

I lördags fyllde Minifjompen 7 år och som vanligt blev han firad i Hemsedal. Han ville att tårtan skulle se ut som den gjort de senaste två åren, så så fick det bli. 

(null)
Födelsedag med sol i backen. Härligt! 
(null)
Paketöppning på morgonen. Han fick en klocka som han önskat sig. 
(null)
Blev även en handboll och en fotboll. 
(null)
Tårtan tjuvstartade vi med redan på fredag kväll. Han fick även tjuvstarta med en present från fam Lager. :-)
(null)
Födesedagslunch med avslutande glass på Skigaarden i sällskap med fam Malmqvist. 

Sen väntade vi in kusinerna Svante och Iris som skulle påbörja sin sportlovsvecka, innan vi satte oss i bilen och rullade hemåt. 

Vi trodde att Victors framtand skulle släppa på självaste födelsedagen men den lossnade äntligen på söndagen. Han har haft en tappad framtand sedan juni men sen hände inget mer pga extratanden som konstaterades och togs bort före jul. Nu hoppas vi de nya tänderna kommer ner ok. Den högra var 90 grader felvriden när extratanden drogs ut men den vänstra låg rakt och fint på röntgenbilden. Bara att hålla tummarna. 

11 feb

Idag är det 2 år sedan min farmor Gärd lämnade jordelivet. Känns ledsamt såklart och ibland tänker jag att hon måste vara ledsen att pappa redan följt med till himlen. Jag vet hur orolig hon var när pappa skulle behandlas eller opereras. Jag är också tacksam att gammor fick bli att person i barnens liv, alltså att de var så stora så de kommer minnas henne. Farmor blev 96,5 år. 

(null)
Denna bild är fr 2018, när Victor är en liten plutt. 

Idag är det också 13 år sedan vi fick tillträde till vårt hus i Getskär. Tiden går minst sagt fort. 

Hallbybollen

Nu har grabbarna spelar handboll i dagarna tre på cupen Hallbybollen i Jönköping och Husqvarna. Jag missade matcherna i torsdags pga jobb men fick kom dit på kvällen och såg fredagens och lördagens matcher. 

Oscars lag vann sina tre matcher i gruppspelet och gick därmed till A-slutspel som gruppsegrare. Tyvärr tappade de ledningen i halvtid och förlorade åttondelsfinalen och därmed var äventyret över. Jättetråkigt, för de var så duktiga och var värda att gå vidare. Men sånt är livet. Fick tyvärr ingen bild på Oscar. 

Adams lag räknar inte poäng ännu. De spelade  fem matcher dessa tre dagar och fick med sig två segrar, en likamatch och två förluster. Energin saknades i delar av matcherna men  de avslutade på topp med en välförtjänt seger, så det var glada killar som tog emot deltagarmedaljerna. 

(null)

(null)

(null)
Gänget tackar för sista matchen. Adam nr 18. 

Vad är väl en bal…

Nyårshelgen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I år såg jag fram emot att få fira in det nya året iklädd finkläder istället för underställ, men istället blev det mysbyxor och tjocktröja. 
Febern kom natten till nyårsafton, höll sig borta på dagen och återkom sedan på kvällen igen. 
Festligheterna vi skulle haft hemma fick styras om till Anna och Mattias och grabbarna klädde sig fina och tog med sig oxfilén till Kleven istället. De hade en fin kväll och jag småslumrade framför Bingolotto med min nitlott. Hade iaf lurvigt och gosigt sällskap av Baloo som vi passar nu. 

(null)
Kvällens huvudpersoner på festen <3. Tur man fick lite bilder och kunde vara med på FaceTime vid midnatt. 

(null)
Mysigt värre! 
(null)

(null)
Lyckades visst bara ta bilder när han hade selen på sig, vilket han såklart inte hade hela tiden. 

Det var en lycklig vovve som skuttade ut när vi skulle hämta hem grabbarna på natten. Massa snö!!! Det tyckte han var kul!!!

(null)

(null)
Gult hus i vinterskrud på årets första dag. 

Årets första dag innebär även årsdag för Henrik och mig. 25 år i år. Vi konstaterade att det är en bra början och ser fram emot kommande 25. Något speciellt firande blev det inte nu eftersom jag var sjuk tyvärr. 

På nyårsafton åkte jag till pappas grav och dekorerade med en ljusslinga. Det slog mig häromdagen att han måste ha en. Få dekorerade huset med slingor som pappa gjorde. Han sa att det var för barnen, men jag tror allt det var för honom själv också. 

(null)
Nu lyser en liten slinga i granriset på pappas grav. 





Mossbollsträd

Blev lite inspirerad att göra träd av mossbollar som jag sett, så gick till skogen och plockade mossa. 

Rullade ihop till en stor boll, ungefär som när man gör snögubbar och virade ståltråd runt tills det blev en hyffsat kompakt boll. 

Hittade små batteridrivna ljusslingor och testade att sätta i en och det blev rätt fint. Lyckades på något sätt få lamporna att hamna som ett rutnät fast slingan är snurrad, men det blev bra ändå. 

(null)

(null)

(null)
Återstår att fästa sladden, gömma batterihållaren och sätta slinga i det lilla trädet också. 

Fyrbent kusin

I söndags fick vi äntligen träffa barnens nya fyrbenta kusin; Bettan. 

Hon är en fransk bulldog och är nu 11 veckor. De hämtade henne samma dag som pappas begravning och det är så ledsamt att pappa aldrig fick träffa henne. Men det blev iaf en glädjefylld avslutning på dagen för brorsan med familj när de hämtade sin nya familjemedlem. 

(null)
Farmor och söta Bettan med jätteöronen. 

Pappas begravning

För mitt eget minnes skull vill jag dela med mig av några bilder från pappas begravning och alla de underbara blommor som gjorde den så fin. 

29 september kl 11 hölls begravningsgudstjänsten i Smögens kyrka och pappa jordfästes därefter på Sandö kyrkogård på Smögen. 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Drygt sju veckor har passerat sedan pappa lämnade oss och det går bara inte att få in att han är borta. Samma känsla hade jag vid begravningen; jag var som i en overklig bubbla. Hela veckan innan begravningen funderade jag mycket, sov lite sämre, drömde om begravningen och såg den blå kistan framför mig. 
Jag ville så gärna sjunga en sista sång för pappa. Med hjälp av Magdalena, Anna, solisten Maria och kantor Agneta så kunde jag göra det. 
Vid Marias tredje sång, Som en bro över mörka vatten, fick jag sjunga med henne. Då kändes det bra och jag kunde sjunga så mycket som rösten bar. Men eftersom det gick ok, ville jag testa att sjunga den sista sången som blev Kärleken är evig, i lugn tappning. Med Anna och Magdalena vid min sida så sjöng vi för pappa. 
Tack för att ni hjälpte mig!!!

Efter sången var det dags att bära ut pappa. Jag, Anders, Henrik, André, Niclas och Markus bar kistan ut ur kyrkan. 

Lidingöloppet 15

För att blanda upp all ledsamhet så får jag göra ett inlägg om helgens lopp. Det har faktiskt blivit tre lopp under de senaste fyra veckorna. Först var det Rosa Varvet i början av september. Det kändes bra att springa för att bidra till bröstcancerföreningen och Victor fick springa ett Minivarv till. Sen var det Hogialoppet förra helgen. Där sprang även Victor och han valde att springa Lilla Hogialoppet på 3,1 km istället för det minsta som är några hundra meter. Vilken stjärna han är! Det gick hur bra som helst! 
Mitt lopp var som vanligt 6,5 km och jag var också jättenöjd. 

Månadens stora lopp är det i lördags nämligen Lidingös "halva" på 15 km. Hanna och jag åkte upp på fredagen och pastaladdade på Scarpetti på kvällen, innan vi på lördag förmiddag tog oss an Lidingöloppet 15. 
Jag startade 20 min före Hanna och det tog några kilometer innan man kunde springa fritt. Skogsstigarna är inte så jättebreda, så två-tre personer i bredd gjorde det trångt i början. Jag tycker allt kändes bra efter 8-9 km. Sen vid 11-12 km var jag seg, men tanken på att målet närmade sig, hjälpte sista biten. 

(null)

(null)

(null)

(null)

Det var riktigt härligt sensommarväder i Sthlm. Vi kunde sitta ute och fira vårt lopp på en uteservering utan jackor. Underbart! 

Mindre roligt var det jordskred som drabbade Stenungsund natten till lördag. Sååå hemskt!!! Tack gode gud att ingen människa dog! 

En månad

En hel månad utan pappa. Klockan fortsätter ticka och vi har fortfarande inte förstått att pappa är borta, att han inte kommer hem igen. Han är inte på sjukhuset, han är inte på jobbet ute till havs, eller i hamnen, han är inte iväg och handlar eller fixar. Han är borta! 

På fredag ska han få sista vilan. Så obegripligt och sorgligt det kommer bli. Hur kan det vara möjligt att pappa ska begravas? Jag fattar inte…

(null)
Sitter du vid strandkanten och tittar ut över havet tro? Att bada har aldrig varit din grej, men att betrakta havet från kanten gjorde du gärna. 

Smögens kyrkogård är tydligen uppbyggd av havsbotten från viken innanför Sandö. Där, vid havets kant kommer pappa få ligga. Han trodde han skulle få ligga i Grundsund, liksom vi alla tänkt från början, så jag hoppas inte han blir besviken på oss. Vi vill ha pappa nära. Problemet är att vi inte är redo att ta farväl. Inte nu. Det är minst 10 år för tidigt. Men vi måste.

Pappa 1950-2023 del 2

(null)
Igår var pappas dödsannons i tidningen. Det är så fruktansvärt overkligt. Jag kan läsa den utan att gråta för jag förstår helt enkelt inte att det är pappa det handlar om. 

29 september är det dags. Ser framför mig hur det kommer vara med kistan, blommorna, musiken… och då kommer tårarna. Jag vill inte uppleva den dagen. Samtidigt har ju den värsta dagen redan varit. 

Fortsättningen på förra inlägget:

… Samtidigt som vi fick besked att pappa hade veckor kvar att leva, fick vi veta att de skulle sätta in kortison för att minska ödemet runt tumören och han beräknades därför bli bättre inom några dagar. Så blev det! Pappa blev piggare och kom tillbaka mentalt mer och mer för varje dag. Men samtidigt blev han också fullt medveten om vad som väntade även om vi aldrig sa det högt framför honom. Vi grät mycket. Han "svor" över hur han hamnat i denna situationen. Hur kunde det bli så här? 

Någon av oss besökte honom varje dag i Uddevalla. Fokuset nu var att han skulle få komma hem, äta god mat och må bättre. 
En dag, någon vecka efter vi fått besked om att tiden är räknad, frågar pappa själv läkaren på palliativa avdelningen. Pappa får samma svar och han förstår på riktigt. Jag kom till honom efter lunch och han berättade för mig. Vi ringer Bernt, pappas bror, så pappa själv får berätta. Vi ringer hans vän Göran och berättar. De bestämmer att de ska spela på V75 och jag swishar en hundring för pappa. 

När jag varit där ett bra tag ringer mamma. Hon har pratat med Sahlgrenska. De har inte fått någon info om att pappa blivit så mycket bättre och vill träffa honom för ev fortsatta behandlingar. Pappa gråter av lycka! Ett halmstrå! Han fick ett halmstrå! Från den stunden var det fullt fokus på bra och nyttig mat. Pappa måste äta för att orka resa och behandlingar. Men han åt. Kanske inte sjukhusmaten men vi hade med ägg, räkor, kycklingsallad mm varje besök och såg till att han fick det i sig. 

Den 1 aug lämnade han palliativa för att besöka Sahlgrenska och därifrån blev det sedan hemgång. Mötet gick bra men ingen röntgen då som vi trott. Han fick vara hemma två nätter innan de ringde och sa att hans kalium/kalciumvärden var dåliga så han fick åka tillbaka till Uddevalla (via akuten på Näl där han blev av med sin mobil, men det är annan historia). Sen blev det ett antal dagar till i UA men när värdena var Ok fick han komma hem. Detta var en vecka efter halmstrået kom och när jag satt hos honom på lördagen slår vi på fyran och ser hur Göran och pappa får 7 rätt på V75. Sicken grej! Det var så roligt! Första gången de lyckas efter alla år de spelat. De blev inte miljonärer, men ändå. 

Tisdag 22/8 skulle han äntligen få cellgifter samt markera ut var ryggstrålningen skulle göras. Huvudet skulle röntgas 30/8. 
Men mellan sista sjukhusbesöket och 22/8 så hann han att få bältros. Han sattes på medicinering av den och blev tröttare. Den 21/8 får vi veta att cellgifterna får vänta några dagar till när han är starkare. Men förberedelserna för strålningen ska göras och när tisdagen kommer, pappa och alla är redo att åka, så kommer inte sjuktransporten. Kl 12 skulle den hämta pappa. Mamma ringer 12.20 och frågar var den är… i Kungälv. Där och då rann sanden ur på något sätt. Pappa missade sin tid och därmed även den planerade strålningen. Inga nya besked gavs och pappas energi tog slut. Han hade väntat så på den dagen. Vi alla hade väntat så! Det blev en käftsmäll och luften gick ur oss på något sätt. Vi visste vad det innebar. 

Tre dagar senare orkade pappas kropp inte kämpa mer…



Pappa 1950-2023

Detta inlägg är det värsta i mitt liv. Pappa är borta. För alltid! Igår tog han sitt sista andetag och blev en ängel. Det gör så ont, så fruktansvärt ont. Pappa.

Eftersom jag varit dålig på att skriva min digitala dagbok ska jag försöka gå tillbaka i tiden, för att själv minnas vad som egentligen hänt. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan det sista men fram tills i sommar har jag ändå haft känslan att pappa fixar detta. Morfar fixar ju allt som Adam sa. 

Jag gissar på att det är ca ett år sedan de hittade metastas(er?) i hans lunga. Pga hans dåliga njurar ville läkarna inte ge cellgifter eftersom det påverkar kroppen så mycket. Immunterapi sattes in. Pappa flög hem från Spanien var tredje vecka och fick sin behandling och det kändes som det rullade på bra. Men röntgen kring årsskiftet gav ett annat resultat och cellgifterna var nu nödvändiga. 
Behandlingarna tog hårt på honom och när det var dags för andra dosen kom mamma och pappa hem från Spanien för att vara hemma under behandlingstiden. Röntgen efter andra omgången visade att tumörerna börjat krympa. Det var fantastiska nyheter i mina öron. Pappa mådde skit, men behandlingen funkade ju!
Efter tredje omgången blev pappa jättedålig. Han fick inte behålla någon mat eller dryck och blev tillslut inlagd på sjukhuset för att få hjälp. Efter ett tag fann man att han hade en infektion i tarmarna som orsakade problemet och tre veckor i april spenderade han på sjukhuset för att bli bättre. 

Han hade vid detta laget missat både en och två cellgiftsbehandlingar. Men nu var han hemma och kunde äta upp sig, piggna till och ladda batterierna. När det så småningom blev bättre och det var dags för nästa dos cellgift, pratade han med läkaren som frågade om pappa kände sig redo eller om de skulle vänta en vecka till. Där gick allt fel. Han skulle aldrig fått den frågan. Pappa var redo, men rädd för att bli lika sjuk igen och bad att få vänta en vecka. På den veckan hann han bli dålig igen. 

Under ett par veckor hade pappa haft ont i ryggen och plötsligt en dag ramlar han vid/ur sängen pga smärtan. Mamma och min farbror lyckas inte få upp honom så de tvingas ringa ambulans. Röntgen på sjukhuset visar att han har en kotkompression i ryggen pga att en metastas klämmer.  Där insåg vi att cancern aldrig kommer försvinna helt, men att pappa kan leva ett bra tag till. Strålning av ryggen ska göras men inget händer. Tydligen görs inte röntgen av patienter med pacemaker under sommaren… helt otroligt! 

Pappa kommer hem. Han har fruktansvärt ont i ryggen, men han får hjälpmedel och kan röra sig litegrann. Precis innan vi åkte till Spanien var sista gången jag såg honom gå. Han körde "racer" med den höga rullatorn i vardagsrummet och Oscar och hans kompis Svante skrattade när pappa pinnade på fram och tillbaka i tv-rummet och skojade med killarna. Det var 1 juli. 

Någon vecka senare, när vi var i Spanien lyckades han ramla baklänges vid altanen. Han slog i huvudet. Några dagar efter det blev han väldigt trött och han åt inte så mycket. Ungefär samtidigt som våra två veckor i Spanien var slut blev han inlagd på sjukhuset. Läkaren var rädd att han fått en hjärnblödning i samband med fallet, för så dålig borde han inte blivit av cellgifterna och morfinet. 

Vi landade natten till onsdag 19/7. På torsdagen, när vi sitter i bilen på väg mot Smögen, ringer mamma. Han har en tumör i hjärnan. Den sitter i höger frontallob. Vi svängde direkt av vägen och in till pappa på Uddevalla sjukhus. Han var lite förvirrad och väldigt svag. Han hade svårt att säga hela meningar men förstod att vi var där. 

Dagen efter hade vi samtal med läkaren som lät oss veta att "det handlar om veckor snarare än om månader". Han skulle tro att all cancerbehandling skulle avslutas, men det var Sahlgrenskas beslut att ta. 

Fortsättning följer 


Simborgarmärket

Stor dag för minstingen i familjen när han idag gjorde ett försök på Simborgarmärket och lyckligtvis var det inga problem. Han har utvecklats enormt i sommar, trots att badvädret här hemma varit kass. De två veckorna i Spanien var fantastiska för honom. 

Victor hade inför dagen spanat in vilka märken som var görbara och bronshajen, vilken innebär 100 meter simning, kändes väldigt lockande. Men Simborgarmärket lockade ännu mer så han simmade 200 meter direkt. Efter lite hopp och lek med kusinerna på Tumlaren simmade han ytterligare 100 meter så den där bronshajen fick följa med hem också. Givetvis blev det även en stor glass. Sen var han inte sen med att klargöra att han numera får använda Oscars gamla flytväst, utan krage. Simborgarmärket var kravet för Oscar och Adam, så detsamma får gälla Victor (åtminstone på SUP:en). :-)

(null)
(null)


Vansbro

Tidigt imorse åkte jag med två vänner till Vansbro. De har påbörjat en halvklassiker och hade bokat in att simma Vansbro Halvsim. Själv var huvudfokus Vansbro Kortsim för att färdigställa min femte Tjejklassiker, men hade en idé om att ev försöka köra båda loppen. 

Mellan 13-14.30 var det öppen start för båda loppen så 13.00 var jag på plats och klar för start i Kortsimmet (1 km). Efter bara några hundra meter hade jag mer eller mindre bestämt mig att för att köra även Halvsimmet (1,5 km). Så direkt efter målgång gick jag och hämtade min väska, köpte en startplats till Halvsimmet och gick mot starten. 

I Kortsimmet var det massor med folk som startade samtidigt som mig vid 13, så det var en helt annan upplevelse att sedan starta Halvsimmet ca 14.15 när det nästan var folktomt i älven. Jag tog det verkligen piano och hade en jättefin simtur. Passade på att prata med funktionärerna längs kanten. De flesta var rätt frusna efter att ha stått där på bryggorna i 12 grader och regn ett tag. I vattnet var det dock 20,5, så det var hur skönt som helst. 

(null)
Jag med mina båda medaljer. 
(null)

(null)
Vid starten på Halvsimmet 
(null)
Vid start av 
(null)
Mina två diplom och medaljer. Imorgon blir det gravering av medaljerna. 

Om

Min profilbild

RSS 2.0