Igår var pappas dödsannons i tidningen. Det är så fruktansvärt overkligt. Jag kan läsa den utan att gråta för jag förstår helt enkelt inte att det är pappa det handlar om. 

29 september är det dags. Ser framför mig hur det kommer vara med kistan, blommorna, musiken… och då kommer tårarna. Jag vill inte uppleva den dagen. Samtidigt har ju den värsta dagen redan varit. 

Fortsättningen på förra inlägget:

… Samtidigt som vi fick besked att pappa hade veckor kvar att leva, fick vi veta att de skulle sätta in kortison för att minska ödemet runt tumören och han beräknades därför bli bättre inom några dagar. Så blev det! Pappa blev piggare och kom tillbaka mentalt mer och mer för varje dag. Men samtidigt blev han också fullt medveten om vad som väntade även om vi aldrig sa det högt framför honom. Vi grät mycket. Han "svor" över hur han hamnat i denna situationen. Hur kunde det bli så här? 

Någon av oss besökte honom varje dag i Uddevalla. Fokuset nu var att han skulle få komma hem, äta god mat och må bättre. 

En dag, någon vecka efter vi fått besked om att tiden är räknad, frågar pappa själv läkaren på palliativa avdelningen. Pappa får samma svar och han förstår på riktigt. Jag kom till honom efter lunch och han berättade för mig. Vi ringer Bernt, pappas bror, så pappa själv får berätta. Vi ringer hans vän Göran och berättar. De bestämmer att de ska spela på V75 och jag swishar en hundring för pappa. 

När jag varit där ett bra tag ringer mamma. Hon har pratat med Sahlgrenska. De har inte fått någon info om att pappa blivit så mycket bättre och vill träffa honom för ev fortsatta behandlingar. Pappa gråter av lycka! Ett halmstrå! Han fick ett halmstrå! Från den stunden var det fullt fokus på bra och nyttig mat. Pappa måste äta för att orka resa och behandlingar. Men han åt. Kanske inte sjukhusmaten men vi hade med ägg, räkor, kycklingsallad mm varje besök och såg till att han fick det i sig. 

Den 1 aug lämnade han palliativa för att besöka Sahlgrenska och därifrån blev det sedan hemgång. Mötet gick bra men ingen röntgen då som vi trott. Han fick vara hemma två nätter innan de ringde och sa att hans kalium/kalciumvärden var dåliga så han fick åka tillbaka till Uddevalla (via akuten på Näl där han blev av med sin mobil, men det är annan historia). Sen blev det ett antal dagar till i UA men när värdena var Ok fick han komma hem. Detta var en vecka efter halmstrået kom och när jag satt hos honom på lördagen slår vi på fyran och ser hur Göran och pappa får 7 rätt på V75. Sicken grej! Det var så roligt! Första gången de lyckas efter alla år de spelat. De blev inte miljonärer, men ändå. 

Tisdag 22/8 skulle han äntligen få cellgifter samt markera ut var ryggstrålningen skulle göras. Huvudet skulle röntgas 30/8. 

Men mellan sista sjukhusbesöket och 22/8 så hann han att få bältros. Han sattes på medicinering av den och blev tröttare. Den 21/8 får vi veta att cellgifterna får vänta några dagar till när han är starkare. Men förberedelserna för strålningen ska göras och när tisdagen kommer, pappa och alla är redo att åka, så kommer inte sjuktransporten. Kl 12 skulle den hämta pappa. Mamma ringer 12.20 och frågar var den är… i Kungälv. Där och då rann sanden ur på något sätt. Pappa missade sin tid och därmed även den planerade strålningen. Inga nya besked gavs och pappas energi tog slut. Han hade väntat så på den dagen. Vi alla hade väntat så! Det blev en käftsmäll och luften gick ur oss på något sätt. Vi visste vad det innebar. 

Tre dagar senare orkade pappas kropp inte kämpa mer…