Eftersom jag varit dålig på att skriva min digitala dagbok ska jag försöka gå tillbaka i tiden, för att själv minnas vad som egentligen hänt. Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan det sista men fram tills i sommar har jag ändå haft känslan att pappa fixar detta. Morfar fixar ju allt som Adam sa. 

Jag gissar på att det är ca ett år sedan de hittade metastas(er?) i hans lunga. Pga hans dåliga njurar ville läkarna inte ge cellgifter eftersom det påverkar kroppen så mycket. Immunterapi sattes in. Pappa flög hem från Spanien var tredje vecka och fick sin behandling och det kändes som det rullade på bra. Men röntgen kring årsskiftet gav ett annat resultat och cellgifterna var nu nödvändiga. 

Behandlingarna tog hårt på honom och när det var dags för andra dosen kom mamma och pappa hem från Spanien för att vara hemma under behandlingstiden. Röntgen efter andra omgången visade att tumörerna börjat krympa. Det var fantastiska nyheter i mina öron. Pappa mådde skit, men behandlingen funkade ju!

Efter tredje omgången blev pappa jättedålig. Han fick inte behålla någon mat eller dryck och blev tillslut inlagd på sjukhuset för att få hjälp. Efter ett tag fann man att han hade en infektion i tarmarna som orsakade problemet och tre veckor i april spenderade han på sjukhuset för att bli bättre. 

Han hade vid detta laget missat både en och två cellgiftsbehandlingar. Men nu var han hemma och kunde äta upp sig, piggna till och ladda batterierna. När det så småningom blev bättre och det var dags för nästa dos cellgift, pratade han med läkaren som frågade om pappa kände sig redo eller om de skulle vänta en vecka till. Där gick allt fel. Han skulle aldrig fått den frågan. Pappa var redo, men rädd för att bli lika sjuk igen och bad att få vänta en vecka. På den veckan hann han bli dålig igen. 

Under ett par veckor hade pappa haft ont i ryggen och plötsligt en dag ramlar han vid/ur sängen pga smärtan. Mamma och min farbror lyckas inte få upp honom så de tvingas ringa ambulans. Röntgen på sjukhuset visar att han har en kotkompression i ryggen pga att en metastas klämmer.  Där insåg vi att cancern aldrig kommer försvinna helt, men att pappa kan leva ett bra tag till. Strålning av ryggen ska göras men inget händer. Tydligen görs inte röntgen av patienter med pacemaker under sommaren… helt otroligt! 

Pappa kommer hem. Han har fruktansvärt ont i ryggen, men han får hjälpmedel och kan röra sig litegrann. Precis innan vi åkte till Spanien var sista gången jag såg honom gå. Han körde "racer" med den höga rullatorn i vardagsrummet och Oscar och hans kompis Svante skrattade när pappa pinnade på fram och tillbaka i tv-rummet och skojade med killarna. Det var 1 juli. 

Någon vecka senare, när vi var i Spanien lyckades han ramla baklänges vid altanen. Han slog i huvudet. Några dagar efter det blev han väldigt trött och han åt inte så mycket. Ungefär samtidigt som våra två veckor i Spanien var slut blev han inlagd på sjukhuset. Läkaren var rädd att han fått en hjärnblödning i samband med fallet, för så dålig borde han inte blivit av cellgifterna och morfinet. 

Vi landade natten till onsdag 19/7. På torsdagen, när vi sitter i bilen på väg mot Smögen, ringer mamma. Han har en tumör i hjärnan. Den sitter i höger frontallob. Vi svängde direkt av vägen och in till pappa på Uddevalla sjukhus. Han var lite förvirrad och väldigt svag. Han hade svårt att säga hela meningar men förstod att vi var där. 

Dagen efter hade vi samtal med läkaren som lät oss veta att "det handlar om veckor snarare än om månader". Han skulle tro att all cancerbehandling skulle avslutas, men det var Sahlgrenskas beslut att ta. 

Fortsättning följer